Det var en strålande vårdag i Göteborg när familjen Carlsson bestämde sig för att ta tag i sitt stora renoveringsprojekt. Badrummet på övervåningen var inte bara slitet och gammalt – det var också för litet för att hysa både mamma Sara, pappa Johan och deras två barn, Emma och Filip, som snart skulle kliva in i tonåren. En katastrof i vardande, med andra ord.

Johan, som alltid varit en man med storslagna idéer, hade länge pratat om att bygga ett extra badrum. – Tänk er två duschar! Ingen mer morgonkaos! Ingen mer kamp om vem som får borsta tänderna först! sa han ivrigt medan han viftade med en ritning över köksbordet, som om han redan var en arkitekt.

Sara höjde på ögonbrynen. – Och var ska vi göra av alla våra saker under tiden? Lägga dem på gräsmattan? Eller ska vi bo på hotell i en månad?

– Inte alls, jag har tänkt på allt, sa Johan och log brett. – Vi hyr en container! Vi flyttar ut allt till den medan bygget pågår. Det blir smidigt som smör.

Emma, som var 12 och redan hade utvecklat en skarp tonårstrots, skakade på huvudet. – En container? Som i en sån där stor, ful metallåda? Vi ska alltså ha våra saker på uppfarten som om vi var med i ett avsnitt av Lyxfällan?

Filip, 10 år och något mer lättroad, ryckte på axlarna. – Så länge de inte rör min dator så bryr jag mig inte.

Dagen efter rullade containern in på deras uppfart i centrala Göteborg. Det var en massiv metallåda som såg ut som den skulle kunna rymma en mindre ubåt. Grannarna tittade nyfiket genom gardinerna, och Johan vinkade glatt till dem som om det här var den mest naturliga saken i världen.

– Sådär ja! sa han triumferande. – Nu börjar äventyret!

Vad Johan inte hade räknat med var att flytta alla deras saker skulle visa sig vara ett projekt i sig. Köksbordet täcktes snart av högar med gamla skolpapper, böcker och leksaker som ingen använt på åratal. Sara stod och höll upp en gammal porslinstomte och skakade på huvudet.

– Varför har vi ens den här? Och varför i hela friden packar vi inte ner den första vi gör när julen är över?

Johan såg bekymrad ut. – Den är… sentimental? Eller, jag vet inte. Bara släng den!

Emma och Filip var också mitt i kaoset. Emma packade noggrant ner sin samling av smink medan hon nynnade på en låt från sin senaste favoritartist, och Filip försökte räkna ut hur han skulle packa ner sin spelkonsol på ett sätt som garanterade att den överlevde resan till containern.

– Om någonting händer min konsol, så flyttar jag hemifrån, sa Filip, bara halvvägs på skämt.

Efter många timmar av bärande, suckande och “var är tejpen?”-utrop var containern äntligen fylld. Sara såg ut som om hon precis genomgått ett träningspass medan Johan sträckte på sig och sa: – Tänk vad smidigt det gick! Och nu kan vi bara luta oss tillbaka medan byggarna tar hand om resten.

Men “luta sig tillbaka” var inte riktigt rätt beskrivning för vad som hände under de kommande veckorna. Byggfirman, som de anställt efter noga övervägande, visade sig vara lite väl avslappnade i sin tidsplan. Damm yrde genom hela huset, väggar revs, och hela övervåningen förvandlades till en byggarbetsplats. Familjen Carlsson fick flytta ner till vardagsrummet där de delade ett litet, provisoriskt kök och trängdes i det lilla badrummet på nedervåningen.

– Det här är som ett dåligt tältläger, muttrade Emma en morgon när hon försökte borsta håret samtidigt som Johan snubblade förbi med en kaffekopp.

Filip var också trött på situationen. – Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag saknar faktiskt att ha mitt rum.

Sara försökte hålla humöret uppe. – Tänk på det som en tillfällig utmaning. När det här är över, kommer vi ha ett superfint badrum! Och vi klarar det här, vi är ju göteborgare! Vi är starka och envisa!

Men även Sara började tappa tålamodet när Johan en kväll upptäckte att han hade packat ner alla sina skjortor i containern – och ingen hade märkt kartongen.

– Jag får väl gå till jobbet i träningskläder då, suckade han. – Det är kanske modernt.

Till slut, efter fyra veckor som kändes som fyra månader, stod det nya badrummet klart. Det glänsande kaklet, de moderna armaturerna och den stora duschen gjorde att allt slit och frustration plötsligt kändes som ett avlägset minne.

– Vi klarade det! sa Johan triumferande medan han inspekterade det färdiga resultatet. – Värsta uppgraderingen för familjen Carlsson!

Emma såg sig omkring i det nya badrummet och log. – Det är nästan som att vara på hotell.

Filip ryckte in snabbt. – Ja, ett hotell där jag inte behöver bråka med Emma om vem som får duscha först!

Familjen skrattade, och Johan och Sara utbytte en lättad blick.

– Vi gjorde det, sa Sara och kramade om Johan. – Nästa gång vi gör en renovering, kanske vi ska överväga att flytta in hos någon annan under tiden, eller hur?

– Definitivt, svarade Johan. – Och inga fler containrar.